Minnen

En mulen och disig mars månad 1970, kom jag att fundera på om de upplysningar och minnen som jag hört och nu känner till kan vara att begrunda av den eller de av mina efterkommande som önskar ta del av dem.

Mitt liv har ju förflutit som andra människors och har inte varit något särskilt med det.

Jag är född 1885, den 6/8, i Oskar Fredriks eller Masthuggsförsamlingen i Göteborg och utlämnad i världen av min moder för vidare öden.

Min moder var en från Lagmanseder socken i Västergötland inflyttad torpflicka (Josefina Johansson från Tuppekärr), och där kom hon i tjänst hos en bagare Jönsson i Majorna.

Hos denne bagare fanns en son, som fann behag i att fria till henne men frieriet slutade illa och det blev en efterföljd och bagar-madamen fick vetskap om detna så bestämde hon att Fina var för simpel för sonen att gifta sig med och det blev därför sparken och slut med frieriet.

Följden blev i alla fall att jag kom till värden den 6/8 1885 och som min moder var bekant med en bondmor i Drottninggärdet i Hålanda socken blev jag utlämnad som fosterbarn. Men som dessa Svensson snart skulle flytta därifrån och inte kunde ta mej med sig, så kom jag som fosterbarn till Getås, hos Anders Johansson. De vilja då taga hand om mig och som tydligen var till stor tur och nytta för mig.

Min barndom och ungdom upplevde jag där och hade det bra, så bra som man kunde tänka sig å ett arrendeställe på landet.

Dessa människor var snälla och jag kände mig som barn på stället och blev omskött som sådan. Jag visste ju inget annat om. Jag kan inte minnas att jag fick kroppslig aga - inte någon gång. Men däremot att de kunde -Fyta- över mig om jag gjorde något galet.

Dessa mina fosterföräldrar och deras nu levande efterkommande har varit mig käraste vänner i alla de tider som gått och torde väl bliva så så länge jag nu lever. Och vi träffas ännu vid tillfällen som släkt och vänner.

Vid 7 års ålder fick jag börja skola och gå i småskolan i Livered tillsammans med barnen i bygden. Den tiden blev inte alltid så rolig för mig. De övriga barnen i skolan hade ju fått vetskap om att jag var fosterbarn och född utom äktenskapet, varför jag fick öknamnet h-unge, vilket dessa tydligen fått vetskap om i sina hem.

Men tiden gick och jag är glad för att jag gått mig bra i livet - lika bra som de övriga kamraterna - och jag kan säga att jag i många fall överträffat mina belackare. Min lärarinna var Ida Karlsson och hon höll med de övriga barnen emot mig.

Vid 10 års ålder fick jag gå i skola nära Getås hos den gamle gemytlige Mauritsson och efter honom Hollender som jag stod på god fot med.

I skogen innanför Getås var en backstuga benämnd Klinten och där bodde en gubbe som var analfabet och således inte kunde läsa eller skriva. Den ende som jag vet i bygden och jag hörde de gamla i Getås tyckde det var synd om honom som inte kunde läsa postilla eller Psalmbok på söndag. Han hade en dotter "Tilda" som blev ganska slarvig med pojkarna inne i skogen och som blev känt för dåligt tillhåll. När gubben var död så blev hon vräkt därifrån. Jag minns när länsman Gedda och några mannar förde ut henne och slog sönder fönster och dörrar. De gamla i Getås tyckte nog ändå synd om henne men hon var nog inget annat värd.

Nära Getås funnes tre gårda5r som hette Skagata och jag minns särskilt och en av innevånarna kallade för Nilese Martin. Han var ganska origilenn och han fick klippa mitt hår för 25 öre. Och så hade han en fiol, en riktigt bra sådan, som han spelade på vid bröllop och dylikt Han hade sedemera fått för sig att jag absolut skulle lära mig tugga - äta - snus, men det lyckades han ju knappast med. Men han var ju en snäll och beskedlig karl.

Skolan och skoltiden var för mig en god tid, både hos Mauritsson och hans efterträdare Hollender, med vilka jag kan säga jag stod på god fot.

Efter skoltidens slut fick jag stanna kvar som hjälp och drängpojk enär min hjälp nog behövdes och dels för att min fosterbror i Getås, Martin, gärna ville ut till Göteborg på arbete, vilket inte var ovanligt vid 19-hundratalets början, men samtidigt kom längtan efter mig, att även jag skulle komma ut och dels lära mig något och dels tjäna pengar.

På våren lovade jag Martin att jag skulle stanna hemma över sommaren men på hösten , och det gick ock i tillfällighet på så sätt aat jag fick hjälp av en skogvaktare Björnkman och få anställning vid Kungl. Västgöta Regemente på Axvall och jag begav mig dit den 1 november 1904. från Getås. Det var sträsamt och hårt någon gång och det gick med skola på Karlsborg och exersis på Axvall på sommaren.

När jag lämnade Getås hade jag 8 kronor i handpenning och Martin skjutsade mig till Nygård. När jag gick hemifrån satt min gamle fosterfader, gammal och sliten, på sängkanten och sade - min käre Karl, vad du än gör så glöm inte din Herre och Frälsare när du kommer ut i livet. Och denna mening har följt mig genom livet.

På regementet kan jag säga det gick bra. Jag blev korpral på våren 1906 och distingsjonskorpral på våren 1907 och det var ju ganska bra, så fick man lite mer betalt.

Men så kom den tiden då man ansåg att man borde komma något högre än att gå vid regementet och vänta på högre grad.

---- sida 4 saknas ----

År 1924 försökte vi och byggde oss en egen stuga, nära belägen vid Lundby kyrka. Den var ju ej så modern men vi fick en större plats enär pojkarna växte till och vi fick bättre plats. Vi var i alla fall glada för den som den var och pojkarna trivdes bra där.

Vi gnodde och arbetade och hade det bra där. Mor sydde på sin maskin där och jag lappade skor, vilket väl behövdes många gånger.

Dit kom gärna våra goda vänner. De kom och gick och vi såg dem gärna hos oss. Smålands, bröderna Fredman, Willners och Leanders och alla våra grannar. Men nu är alla borta.

Men så 1952 kom den stora sorgen för oss. Vår mamma gick ifrån oss i mars månad med döden och det var ju oväntat. Hon som alltid varit så god och frisk. Men sånt är livet. Så oberäkneligt. Som väl var hade barnen flugit ur boet, den siste gifte sig 1946. Så nu var han och Birgit ensamma i boet med mig och det var ju god hjälp under många år.

Men det blev besvärligt med huset i längden och 1958 sålde jag det och hyrde en lägenhet om ett rum och kök och som jag ännu brukar. Barnen med familjer hade ju flyttat ut förut en och en, men dock inte längre än att vi kan ses och träffas rätt som det är.

Så skingrades hemmet i viss mån, där vi haft så stor glädje tillsammans i så många år. Jag vet att det många gånger varit knalt med penningen. Vi kunde ju inte alltid ge ut penningar till kinne o.d. Lönen var ju inte alltid så stor, men jag vet att vi gjorde så gott vi kunde, jag och mamma. Det kanske ni kan förstå bättre än då.

Jag skulle bara önska att den goda tiden vi upplevat på Inägogatan i framtiden skall falla er i minnet då ni tänker om flydda dagar.

FAR

Karl Emil Kristiansson

Inägogatan 7

Göteborg

Har nedskrivit detta.